Från att stå brevid mig till att åka med – 2 sekunder.
C: – Wiiiiha!
Jag: – Be caaaareful!
–
Fokus.
Höll sig nära sin nya idol.
Skaterboy.
Vi hade varit familj i mindre än två veckor, Charlie och jag, då vi var i Durban för att hälsa på vänner (då till mig, nu till oss). En dag var vi vid beachen och kollade in skejtkillarna.
Plötsligt kommer en av dem fram och frågar Charlie om han vill prova skejta.
– YES! säger Charlie (så klart). Jag hann inte sätta stopp. Plötsligt var han i skejtkillens famn och de åkte iväg. Killen var superduktig.
Charlie njöt. Han var impad och lite rädd. Efter en liten stund ramlade han och fick ett rejält skrubbsår på knät. Det blödde. Skejtkillen sa:
– You’re a big guy. And big guys don’t cry.
Så han grät inte, min lilla kille.
För skejtkillen var detta hans vardag. Visst, du ramlar när du skejtar. Men en annan verklighet trängde sig på. När du är fem år är du stor. Då ska du klara dig själv.
Skejtkillen var 14 år och hemlös. Han och hans bror hade lärt sig surfa och skejta och hans bror var proffs utomlands. Själv var 14-åringen kvar. Utan hem. Vid skejtrampen hela dagarna.
Inte en enda gång frågade han mig om pengar, inte en enda gång frågade han efter mat. Han ville inte ha någonting. Det han däremot frågade var om jag tog hand om Charlie. Jag berättade att han var min son. Genom adoption. Det blev tyst. Jag kände att vi tänkte samma sak.
Hur livet är.
Hur livet blir.
Vad som kommer din väg.
Efter det sa vi hej då och vi såg honom inte mer. Men vissa möten dröjer sig kvar. Du bara vet. Vet att personen du mötte en kort stund kommer finnas med dig resten av ditt liv.
thereseholm 